Min pojkvän (numera make), jag och vår hund flyttade till Enköping hösten 1980. Där hittade jag en grupp som kallade sig Apell. De träffades några gånger per vecka och tränade hund. Nånga av de som ingick, hade brutit sig loss från SBK. Raserna var många, till exempel tax, schäfer, boxer, labrador, collie, irländsk setter. Där dök en dag en schäferkille vid namn Emil, upp. Han skulle omplaceras och flyttade ganska snart hem till oss. Emil var då fyra år och en lättstressad kille. Han fann sig dock snart tillrätta och blev riktigt god vän med Maja. Båda hundarna sov naturligtvis i sängen. Husse var den som ibland fick sova med ett ben i golvet för att alla skulle rymmas. Matte var grym och lade ett täcke över den hund som var i vägen. Den flyttade då ganska snabbt över till snälle husses sänghalva. Något liknande hände i båten. Hundarna älskde att vara på sjön men vi insåg ganska snart att det var lugnast att ha hundarna i ruffen under natten. De sov gott i var sin koj. Husse och matte sov i sittbrunnen under kapellet. Hundarna var nöjda med sina fina sovplatser och vi fick ha våra ifred.

Under mitten av 80-talet gick jag en utbildning i hundsjukvård i Stockholm. Lärare var Håkan Björklund, som senare utvecklade utbildningen till en brevkurs. Nu har veterinär Ylva Trygger tagit över och kör den i Canis regi. Detvar många givande dagar och, visade det sig, nödvändiga. Många gånger fick jag, efter ett antal veterinärbesök runt Enköping, ringa upp Håkan .

En av de gångerna var när Maja blev galen. Hon gjorde kraftiga utfall och kastade sig över de hundar som kom för nära och bet. Eftyerom jag redan då gått många utbildningar för Anders Hallgren, visste jag att en snäll, godmodig hund inte blir galen utan orsak. Vi började beta av veterinär efter veterinär. Jag misstänkte två framtänder, eftersom hon bitit av dem. Till slut försökte en veterinär bevisa att hon inte hade ont, genom att knacka på en av tänderna.

Jag ringde Håkan som bokade in mig samma dag som han hade tandläkare hos sig. Resultat: fyra utdragna tänder som varit “ruttna ända ner till pulpan”. Bland annat drogs de två framtänderna ut och enligt Håkan måste hon ha gått omkring med en hemsk tandvärk. Helt plötsligt var Maja snäll igen.

Något liknande hände Emil. Han mådde inte bra och jag misstänkte tonsillerna. På Ulltuna undersöktes han av många veterinärstudenter och deras lärare förklarade att “en så gammal hund har inte tonsillit”. Nästa veterinär tittade på Emil och gav honom domen leukemi och inte så långt kvar. Det var hos en privatpraktiserande veterinär utanför Enköping. Jag ruskade på mig – och ringde Håkan. Håkan skickade ett antibiotikarecept och bokade in en operationstid. När vi hämtade Emil efter operationen fick vi se tonsillerna. Håkan lät bekymrad när han berättade att han aldrig sett så illa angripna tonsiller. Han berättade också att antibiotikan inte klarat av infektionen. Nåja, Emil blev bra och levde tills han var fjorton år gammal. Det han råkade ut för på gamla da´r var en hörselnedsättning på ena örat och sämre syn. Det gjorde honom osäker och han hade svårt att klara möten med främmande människor och hundar. Gick någon fram till honom kunde han nafsa till. Det blev koppelpromenader de sista åren. Till slut orkade inte bakbenen längre. Dessutom sörjde han sin älskade Maja. Maja blev elva år och gick bort på grund av en ärftlig leveråkomma, nio månader innan vi var tvugna att säga adjö även till Emil.

Hundarnas sista år hade vi en fantastisk veterinär, som även var akupunktör. Tyvärr arbetar hon inte längre som veterinär och Håkan har gått i pension.

Jag trodde aldrig att jag skulle klara ett liv utan mina schäfrar. Sorgen var tuff och höll i sig i många år. Men fyra dagar efter att Emil lämnat oss, hamtade jag en liten collievalp vid namn Razda Black and Beautiful “Kelly”. Kelly föddes i London 4 maj 1990.

Jag kan tacka veterinär Gunilla Nordin för det. I bilen på väg hem från ett akupunkturseminarium i Stockholm, berättade Gunilla om en granne som födde upp collies. Hon tyckte det kunde vara en bra idé att skaffa en collie efter schäfrarna. Så blev det och vilken underbar hund!